Som en duva, lockad av längtan, jag flyger, av min vilja buren.
Jag lyfter ögat; vittnar horisonten, där - var morgon - himlaranden överglänses av den uppstigande solen; En sol som skina, som giva oss tro. Tro som förflyttar oss från dalens djupaste sänka till bergets högsta, mest fantastiska, topp. Varum ett ljus klarnar mer än brukbart voro. Jag befinner mig på toppen.
Jag, med hjälp av mina vingslag, svävar. Jag svävar kring kärleken. Ett lyster från berget skådas, det berg jag bestigit! Mot dalen, det fortsätter, var färden en gång tog sin början.
Jag faller.
Faller ner mot mina bara knän.
Dessa skrapas, ömsint mot min storsinthet, som ack… måtte bli min död.
Känslosamt förtynar marken under mina fötter; ljuset finner icke sin väg fram till mina ögon.
Ljuset, som en gång varit starkare än 15 stjärnor av första storlek, har försvunnit. Tynat bort. Ännu en gång har han segrat; den fördömde.
Det jag lärt mig älska så högt, varum ska detta bli mitt fall?
Kärleken skola tvinga envar som är älskad att älska åter, vi skola falla samtidigt in i mörkret.
Det mörker som följes upp av ljuset; det underbara ljuset. Kärleken har fört oss samtidigt i döden. Mig och min älskade.
Vad fint Henrik =) /Bruttan
SvaraRadera