ÅKTE TÅG IDAG

Jag åkte tåg idag. Funderar på om det finns något tradigare sätt att inleda detta inlägg. Är det möjligt att börja på ett mer ointressant sätt än så här? Jag tror inte det. Kanske om jag skrev något i stil med "jag drömde en sak i natt", eller "åh jag fick en sån deja-vu". Äh, jag vet inte. Åkte tåg som sagt, där kan vi börja. Skål för kronologi i texter.

En första omedelbar irritation, som tar formen av en suck, yppar sig när jag sätter mig ner och inser faktumet vid hand. Jag kan känna utstrålningen av belåtenhet, nästan ta på den. Här har människan framför mig sparat åh så värdefull tid genom att avverka sin måltid på tåget. Men VARFÖR hamnar JAG alltid bakom detta folkslag som ska sitta i sin Onepiece uppkrupna och käka frukosten på tåget? Kan ni inte bara äta den hemma innan ni beger er av? Förstår ni inte att man inte vill sitta bakom er och höra detta smask? På samma sätt som jag inte vill veta vad du drömt eller höra dig berätta om din deja-vu, vill jag inte känna lukten av din frukost. Och om du nu så envist måste äta den på tåget, snälla låt den bestå av något annat än vitlök och ägg. Det tenderar att sätta sig i luften och spridas radiellt långsamt, förstår du. Jag här bakom dig blir ett offer.

På detta tåg med riktning mot Karlstad förvandlas jag till en misantrop. Jag klarar inte av en minut till av värmländskan. Alla dessa till synes anspråkslösa individer som ska berätta om hur Erik gjort hela två mål i sin fotbollsmatch och att Julia ritat en fin teckning. Det börjar koka i mig när medelålderskvinnan till höger tar sig friheten och placerar sina äckliga små fötter - klädda med smutsiga vita strumpor - upp på stolen där någon annan sen ska sitta. Jag kvävs här. Och nej, jag vill inte ha Bistrons "populära räkmacka" för 155 kronor. Dra åt helvete. Står inte ut. Det är en träning i mental uthållighet dessa tågresor. Och då är vi bara i Södertälje. 

Men idag hände det något alldeles extra. Idag satt jag mitt emot ingen mindre än Liza Marklund. Det var dock först efter ett tag som det slog mig att det faktiskt var hon. En spänning infann sig i luften, som om hon insåg att jag just förstått vem hon var. Vi tittade på varandra, hon förstod mig där på något sätt. Ord behövde inte yttras, nej, det var ett intellektuellt hej. Via hjärnvågor utbytte vi information, en ordlös konversation. Vi var på samma plan helt enkelt. Det är vad jag vill tro i alla fall. Och där satt hon med sin dator uppe och fingrade frenetiskt på tangentbordet. Runt om sig hade hon slängt upp kollegieblock och pennor till höger och vänster. Det var en massa texter av olika slag från det jag kunde se. Jag tror hon var i full färd med att skriva en ny bok. Kanske var det olika utkast på karaktärer som var uppradade i blocken. Hon såg tillfreds ut där i sin intagna position. I vissa korta sekvenser kunde jag dock ana en viss ilska i henne, ett ånger. Hon tuggade ilsket, nästan lite sadistiskt, på sitt tuggummi. Med konfunderad blick hamrade hon sen snabbt på samma knapp. Det kunde bara betyda att hon var missnöjd med något hon just komponerat. Men sen stannade hon plötsligt till i rörelsen, kollade upp mot mig och tiden stod stilla. Det var som om hon fick en idé i detta då. Hon smålog lite och dök sedan ner i sitt skrivande igen. Jag tror att jag blir med i hennes nya bok.

Vilken dag!