BROTTNING MED DE TYNGSTA AV DEMONER

Brottning med de tyngsta av demoner. 

Jag tog en lugn kväll hemma i går, efter diverse påhitt som involverat alkohol sen juldagen (25:e). Det fick bli Zlatans nya bok, plus ett avsnitt Homeland. Efter det somnade jag. Tror jag. Senast jag tittade på klockan var den 02.54.

Jag kunde inte vakna ur en hemsk, hemsk dröm. Jag har drömt mardrömmar förr - men aldrig i närheten av dennas kaliber. Jag är skakis fortfarande, varje beröring känns som ett vattenfall av känslor. Det började med att jag satt med en kompis, vi kan kalla honom Markus, på mitt rum. Så började drömmen nästan varje gång. Jag blev nojig, reste mig upp och for därefter runt som en vante i rummet. Någonting drog mig mot ena väggen, där min säng står placerad. "Markus" höll i mig, men vägrade tro på mitt ord om att jag inte gjorde någonting själv. Allt började sedan urarta. Fönstret i mitt rum stod på vid gavel och diverse löst folk närmade sig utifrån. Inga jävla zombies eller någonting. Bara vanligt, hederligt folk - alltid med ett budskap. Ofta med huvudbonad i form av en hatt också, konstigt not. Jag klämde ihop ögonen och allt började om från ruta ett. Med mig och Markus på mitt rum. Detta inträffade säkert ett tjugotal gånger. Minst.

Jag hamnade på minnesstund i mitt eget hus; där jag själv inte kunde prata med någon. Jag försökte. Ingen svarade. Jag fick små inblickar i mitt tidigare liv, saker som hänt. Eller bara saker jag trodde mig ha hänt.

Ovan nämnda kompis kom springandes över ett gärde som är beläget utanför mitt fönster, han närmade sig och för varje steg han tog såg jag honom allt klarare. Jag var skräckslagen. Han hade blod över hela sig. Jag fick ett telefonsamtal - han hade krockat med sin bil. Jag sprang ut i hallen, fumlade, fastnade med båda armarna. Någonting höll fast mig. Till slut föll jag. Hela familjen plus en kompis till, som vi kan kalla Kevin, var där. Jag blundade hårt. Drömmen var över. Jag vaknade på mitt rum med Markus.

Varje gång jag började tvivla på om drömmen verkligen var sann, så slöt jag ögonen hårt. Och därefter följde uppvaknandet. Nu slutade Markus närvara under den akten; jag var lämnad ensam. Det var som om drömmarnas demoner testade mig hur långt de kunde gå. Jag trodde varje gång att jag hade vaknat och reste mig upp i all hast; någon gång kom katten in. Men i stället för att kura ihop sig bredvid hoppade han på mig. Brutalt. Detta hände säkert 4-5 gånger, på olika sätt. Demonerna testade hur katten bäst kunde attackera mig. Bäst lyckades han i trappan, som ligger ett par meter från mitt rum, den slingrar sig runt husets inre delar likt en kvinnas ben under ett lyckat ligg. Katten flög på min hand, han var på väg att bita av den, kändes det som. Jag blundade. Vaknade ensam på mitt rum.

Allt blev värre. Jag började tvivla på min egen existens. Vad hade hänt kvällen innan? Flertalet olika - möjliga och omöjliga - händelseförlopp dök upp i mitt huvud. Jag skrev en monolog. Varje gång saknades slutet på storyn. Och vi alla vill ju veta slutet - oftast.

Jag låg på rygg i ett helt annat rum nu, med våningssäng, vita väggar, vitt tak och en rund, brun lampa på taket. Mellan sängarna fanns någon form av ribbstolar med småsaker hängandes från dem. Jag grubblade på. Efter timtal (det kändes så) kom jag på det: Jag kanske är död?

Paniken spred sig direkt. Allt pekade på att så var fallet. Jag hade hamnat i ingenmansland och kunde inte ta mig någonstans. Men VARFÖR skulle man hamna i ett halvtomt rum när man dör, tänker ni. Livet gav mig vad jag gav livet, kanske. Alldeles för lite, på för kort tid. Vad har jag hunnit med? Vad måste jag hinna med. Blev jag placerad i ett tomt rum på grund av att jag var tom som människa? Känslolös, nedstämd. Eller vad var det ett tecken på, för ett tecken vad det tvunget att vara. Jag blundade hårt. En gång. Två gånger. Tre gånger. Jag var kvar på rummet. Paniken la sig.

...Jag har tidigare varit med om en nära döden-upplevelse. Det var inte alls länge sedan. Jag körde av vägen, träffade en trafikskylt och hamnade ett par decimeter bredvid ett välplacerat träd. Det måste ha varit Xabi Alonso som placerat ut det trädet åt mig. Eller så hade jag änglavakt, som de flesta läkare har uttryckt saken. I alla fall; själva krocken gjorde inte ont. Inte alls. Antagligen för att jag blivit däckad av bilens airbag. Men å andra sidan kände jag inte den smällen heller. Det behöver inte göra ont att dö. Jag är inte rädd för det efter krocken. Jag har spelat två parti schack med honom nu, Döden. Jag har slagit honom båda gångerna. Jag tackar Rybka, Garri Kasparov  samt mig själv för det. Framför allt mig själv...

Jag blundade hårt än en gång; i ett sista desperat försök att krama om omvärlden. Antagligen svor jag för mig själv att jag skulle bli bättre som människa; älska mer, göra mer gott och hela den biten. Vaknade på mitt rum, reste mig i all hast; kollade mot klockan, där jag kunde utläsa 04.00. Jag slog på datorn 04.23 efter att ha plitat ner allt på ett A4. Började jag skriva på det här inlägget. Nu, tjugo minuter senare, har jag skrivit klart. Verkligheten har hunnit i kapp mig. Jag sitter nog här nu ändå. Jag kommer inte vakna upp igen när jag sluter ögonen hårt. Men uppriktigt sagt så tvivlar jag fortfarande starkt på om något av det här ens har hänt.