Var på en hejdundrande konsert i fredags. Serenades på Debaser. Lämnade lyan vid tiotiden och tog t-banan till Slussen, anlände till Medis fyra minuter senare. Väl framme och inne i lokalen var det ingen på scen trots uppgifter om förakt i form av Dante. Men han hade antagligen redan spelat klart, eller så var han bara extremt sen. Hoppades mest på det förstnämnda. Inget ont om Dante. Någon typ av soundchecking pågick i alla fall. Klockan tog regelbundna kliv mot elva. Dom lite yngre letade sig allt längre fram mot scen medan dom äldre och mer "rutinerade" valde att hängchilla vid baren och beskåda allt från den något upphöjda vyn.
Okej, det här är ju fullständigt ointressant. Ironi funkar så kasst på textform. Men vi fortsätter.
Scenen täcktes av en stor och röd, nästan cinematisk, gardin. Bakom lyste hela färgspektrumet upp i neon från höger till vänster. Var fortfarande oklart om det var den sene Dante som skulle uppträda eller själva huvudakten. Men i samma stund som en hattsiluett och ett fylligt skägg sken upp mot ridån förstod man att det var dags. Sveriges bästa nya band. En superduon. Serenades: Markus Krunegård (Laakso) och Adam Olenius (Shout Out Louds). Pampig stråkorkester och backup-vocals. Fint ska det vara.
Tre, två, ett, PANG! Walking Home. Slåss alltid av hur utmärkt den passar som introlåt. River av kvällen med en fantastisk ljudbild. Melodivågorna som sköljer klubben i kärlek och eufori får oss att glömma allt annat. En underbar spelning från första akt till sista ton. Årets jullåt Come Home bäddas in i en mysig atmosfär med skön och effektfull stämsång. Vackra avslutningsnumret All The Words utvecklas till ett musikaliskt inferno i decembernatten. Som desserten på konserten. Ett fantastiskt avslut på Sverigeturnén. Serenades, får oss att tänka på annat än stress och ångest i dessa juletider. Serenades, får oss att drömma om och hoppas på en vacker sommar. Serenades, ett ljus i vintermörkret.
Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar