JONAH MOW(C)RY(BABY)

Okej. Ok-ej. Ej ok. Det är fan inte okej att kokettera med mobbing. Men i mitt tycke är det PRECIS vad denna lilla man gör. Inte nog ska man tycka synd om honom för att han är mobbad, man nu visar det sig att han är homosexuell också. Finns väl ett direkt samband där förstås, men jag anar en komplott här. Fick detta klipp skickat till mig där denne Jonah Mowry sitter i en mysig amerikansk morgonsoffa och pratar ut. Hela familjen är förstås där för att visa en enad front. Skit samma. Kort och gott fem minuter gäsp, det är vad det är.

Men.

I slutet händer det något märkligt. Programledaren berättar att hon tror Jonah kommer vara ett gott exempel och hjälpa många mobbad barn där ute och inte hinner hon säga klart sitt förrän mamman hetsigt tillägger "ja jag håller med". Nihilisten i mig väcks genast till liv och ifrågasätter det där beteendet. Varför var hon så ivrig med att lägga till det på en retorisk komplimang? Tvivelaktiga. Förljuget! Och visst känns det hela LITE för bra för att vara sant? Lite för välregisserat för att vara en mobbad fjortonåring. Hela dramaturgin är i det närmsta utmärkt. Träffar precis rätt känslonerver. Så min lilla hemsnickrade teori är den att det hela var en plan planerad från första början. Familjen med mamman som geni bakom det hela har tillsammans gjort upp det hela för att maximera utgången och på så sätt bli rikskändisar. Men mig lurar ni inte så lätt. Jag synar. Jag genomskådar denna BLUFF till berättelse. Storebrors nervositet avslöjar allt. Han är ett moment från att bryta ihop på plats. Denna lögn TÄR på honom. Fy fan.

Ynkedom. Ynke-dom!