TRISTESS

Vinterledighetens eufori har lagt sig. Det var skönt att få sova ut första dagen, nu vaknar jag ändå samma tidiga tid som vanligt. Går rutinmässigt upp och skapar min frukost, tar in stillheten och stundens lätthet, äter sen länge och begrundar varje tugga. Men här tar min rutin slut. Har inte några tider att passa och inga platser att vara på. Fri från ansvar. Men det finns ändå en trygghet i det där, att veta precis vad man ska göra under dagen, att kunna staka ut och schematisera dagens bestyr på morgonen för att sen fullfölja dom. Nu sitter jag istället vid köksbordet och blickar ut över landskapet utanför. Bevittnar snön falla så sakteliga och bygga på det redan tjocka vita täcket. En mäkta vacker scen utspelar sig framför mina ögon. Jag låter den utgöra bakgrund medan jag stirrar djupt. Fastnar med blicken i något för längesen. Stirrar en så lång stund att färger börjar blandas, gränser upplöses och flyter samman. Allt assimilerar, som någon typ av trans. Kommer sen mitt i allt på mig själv, jag har tråkigt.

Ruskar om mig och skiftar snabbt fokus mot något annat. Slutar med att jag tittar en stund på köksmattan. En stund blir till en längre stund, är kvar med blicken där, låter den vandra längs mattan, ser nya, tidigare oupptäckta, mönster uppenbara sig. Går efter ett tag bort till soffan och lägger mig ner. Byter läge några gånger, men kommer inte till min rätta. Kliver upp och börjar stapla omkring i huset likt en berusad. Kollar av trivialiteter så som utomhustemperaturen och fruktskålens disposition. Lägger handen på elementen, varmt. Kollar stolarna vid bordet, inskjutna. Jag flyttar en vas lite till vänster, backar några steg och beundrar den, flyttar sen tillbaka den. Rör mig mer eller mindre cirkulärt i huset innan jag riktigt kan komma på vad det är jag vill göra. Öppnar skåp och bara stirrar i dom. Som ett förfaringssätt innan jag påminner mig själv vad jag tänkt hämta. Har riktigt tråkigt nu. Tror jag kollat utomhustemperaturen fyra-fem gånger. Staplar vidare.