Så här bra blir INTE svensk tv igen. Hur ska man någonsin kunna regissera något så FULLSTÄNDIGT komplett genialiskt, det går nog inte. Ett mästerverk i sig. Reaktionerna, rädslan, samtligas scennärvaro, SKÅDESPELERIET. Magnifikt! Hur Mogge och Sanna snyggt dyker ner bakom fruktskålen, Schollins sorgliga förståelse för situationen då hon inser att det inte är lönt att försöka fly. Eller fantastiska Klarck, hjälten som ville varna alla för att sen i TOTAL uppgivenhet bara segna ner på golvet. DET är skådespel mina vänner.
Och gåshuden när Sten slänger upp labbrocken och visar bomben runt sin midja. Man blir verkligen lika rädd och tagen av händelsen varje gång som tittare. Ingen människa kommer någonsin kunna manipulera och lura en hel stad så GRUNDLIGT som denne Sten Frisk. Det finns något väldigt amerikanskt med honom, hans sätt att verka och vara. Mysteriet, gåtan Sten Frisk. Hur lyckades han spränga hela Tre Kronor i luften? Hur NAIV får man egentligen vara som invånare i denna galna lilla fiktiva stad. Sett till hans minst sagt "oroväckande" historik som människa. Oförståeligt, så hemskt lurade dom blev allihop. Allihop utom underbara Klarck förstås.
Sen har vi höjdpunkten i scenen. Den enskilt bästa repliken som någonsin framförts på svensk primetime. Den där lilla schwungen han får till på fraseringen av ordet "mig" samtidigt som han vevar till med armarna. Hela scenen och konceptet i sig är smått fascinerande. För inte går det väl att som författare lösa så SJUKT många problem och lösa trådar som Tre Kronor samlade på sig under åren, så briljant som: "äh, vi spränger bara allt i luften i sista avsnittet". Jag vill veta hur den pitchen gick till. Vems FANTASTISKA idé var det att på så sätt fly från sitt UTOMORDENTLIGT genomusla manusjobb. Vem ÄR du? Hör av dig till mig, vi borde prata. Du är ett geni!
"Klarck, ingen lyssnar på dig... alla lyssnar; PÅ MIG"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar