ÄLSKA ÄR LÄTT PÅ AVSTÅND

Som ni tidigare kanske har läst så träffade jag alltså Liza Marklund på tåget här om sistens. Det var ju spännande och allt sånt man upplever i närheten av kändisar. Men jag blev nog kanske lite väl uppspelt av hennes närvaro, så pass att jag glömde vissa intressanta detaljer från mötet. Kanske förträngde jag det bara eller så har det blivit en suddig bild, en dimma, av minnet. Med tiden har dock de pusselbitarna som fattades börjat falla på plats. Dimman har skingrats och lättats upp, och jag ser nu en allt klarare bild av händelsen i sig som sin helhet. Så lyssna nu.

En snabb rekapitulation: Liza Marklund stiger på och sätter sig framför mig på tåget. Hon plockar upp sin laptop, pennor och några kollegieblock. Sedan börjar hon att skriva och skissa på något som jag då antar kommer att bli hennes nya roman. Utifrån det börjar jag spekulera vilt i huruvida omständigheterna kommer påverka henne till den grad att romanens utformning kan komma att ändras som en direkt följd av det jag gör.

Efter ett tag efter att Liza gjort sig bekväm i sin plats kom som vanligt tågvärdinnan förbi på sin slentrianmässiga vända för att kolla om det stigit på några nya resenärer. Hon klev fram och vände sig mot Liza och för att kolla hennes biljett. Något verkade inte stämma överens och det uppstod en mild konflikt angående biljettens äkthet. Liza blev förstås upprörd och kände väl sig aningen förminskad i situationen, nästan kränkt. Är Liza Marklund en lättkränk person? Det här var uppenbarligen två starka individer som diskuterade och ingen av dom ville ge med sig, dom började nästan fnysa åt varandra mellan meningarna, och direkt efteråt, när tågvärdinnan till slut accepterat biljetten, kastade sig Liza på sitt kollegieblock och började skissa på en slags utformning, som om hon inte ville glömma den alldeles geniala idé som just slagit henne. Jag tror att tågvärdinnan blir en antagonist i hennes nästa roman.

Efter ett tag efter det började hon så sakteliga dra ner på sitt tempo. Hon fingrade inte längre lika frenetiskt på tangentbordet och sökte sig istället ut mot naturen utanför med sin blick. Där fastnade hon länge. Satt så där en bra stund och bara stirrade rakt ut genom tågfönstret, som om det vore tomma intet. Efter en god tid passerat kliade hon sig helt sonika fundersamt på huvudet och dök sen tillbaka ner i sitt skrivandet igen. Allt gick så snabbt, vad hände egentligen? Var jag just med om att Liza Marklund fått en inspirationskick? Är det så här hon jobbar alltså? Hade jag just fått en inblick i Liza Marklunds värld, i hennes hjärnkontor? Jag blev så upprymd av händelsen, det var alldeles fantastiskt!

Efter ett tag efter det råkade jag trampa Liza på stövlarna. Jag kände mig så pinsam just i den stunden, som om jag precis gjort bort mig inför hela världen. Vad skulle hon tycka och tänka om mig nu. Hade jag på något sätt påverkat utformningen av arbetet. Jag ville ju inte gärna bli en antagonist i hennes nya roman. Illa kvickt bad jag om ursäkt och hon kollade upp mot mig och log, som att hon med det godtagit ursäkten, men jag kunde se på henne att det bara var en falsk försäkran om att hon inte tog illa upp, för hon sprattlade direkt till med fingrarna och komponerade något som hon verkade så väldigt tillfreds med. Ja, hon såg verkligen så nöjd ut med det hon just komponerat att hon var tvungen att luta sig fram riktigt nära skärmen för att dubbelkolla sanningshalten i texten, att det verkligen var så bra som hon först känt, som om det skulle stå något annat, något sämre, om hon inte lutade sig fram för att kolla. Jag vet förstås inte säkert, men jag tror att hennes nu roman kommer heta "Älska är lätt på avstånd".