AUROR OCH DEBILA GALNINGAR

På tunnelbanan.

Han mitt emot sitter bredbent och markerar på så sätt någon typ av maktposition genom att subtilt men ändå uppenbart visa att ingen får eller bör sätta sig bredvid honom. Han liksom tar upp en del av stolsytan. Jag förstår inte det där beteendet. Gubbäckel-aura, det hade han. Ville slå honom lätt med en sked i pannan.

Hon till vänster, en spännande person. Viskar när hon pratar i telefon, som om hon pratade om något superhemligt, eller kanske något pinsamt. Mumlar något otydligt innan hon lägger på och smyger ner sin iPhone (förstås) i jackfickan. Hon ser ut som en söderhöna/söderköna, ni vet, söt som socker men farlig i blicken. Typisk P3-aura. Hon försöker fånga min blick vid något tillfälle, men jag har inte lust att spela det spelet idag.

Han som står upp med kostym, och bra hållning, verkar stressad. Misstänker att han har en älskarinna han bedrar sin fru med på regelbunden basis. Han hade den auran. Blir obekväm av hans närvaro. Ville avslöja honom, där på plats. Greppa tag i hans telefon och gå igenom telefonboken. Där skulle jag hitta en kontakt som är döpt till 'Älskarinna' och utbrista i ett "jaha, vad FAN är det här då? ditt svin". Men nej, jag låter honom löpa.

I stolssektionen bredvid ser jag en... framträdande människa. En äldre dam med ett minst sagt spektakulärt val av kläder. Aldrig har jag nog sett så många färger skära sig på samma plats. Vet inte hur jag ska beskriva henne riktigt. Botox-aura, typ. Jag får en kort interaktion med kvinnan i fråga när hon ger mig den där "ser jag bra ut"-blicken. Hon vill ha bekräftelse, så jag ler i all välvillighet. 

Efter ett tag kliver en märklig man ombord. Han fifflar med någon typ av bärbar radiostation och rör sig i oroliga cirklar för att, vad jag antar, hitta en signal. Han är så mystisk. Jag blir oerhört hispig av att bara betrakta honom. Känns som han ska få syn på mig och be mig om hjälp. Plocka upp mig i armen och säga "här, håll den här". Sen skulle han fortsätta med sina knasiga beräkningar och jag skulle stå där som en dåre och hålla en antenn åt en debil galning. Men han tog inte tag i min arm. Han suckade i frustration istället och klev av på nästa station. Jag undrade länge vart han tog vägen sen. Vad gjorde han av dagen egentligen? Fick han en signal, vad ville han fånga för radiokanal? Han hade en "leta-skrot-i-soptunnor"-aura. Men han intresserad mig ändå, på ett avstånd. En sak jag dock inte förstår är hur han kunde förvänta sig att få en radiosignal under jorden. I en tunnelbana. 

Ja, mer än så var det väl inte. Kram!