IT TAKES TWO TO TANGO

I min lilla stund av lugn och ro på väg hem blir jag plötsligt stött av en kvinna som sätter sig ned precis framför mig (i denna vagn med typ 100 andra lediga platser). Jag blir tvungen att lägga mina tankar åt sidan för en kort stund medan jag försöker begripa henne. Här har vi en, av asiatiskt ursprung (så mycket vågar jag säga), äldre dam som ser ut att vara på väg till typ sin studentskiva. Jag blir så OERHÖRT uppspelt av att se detta. Denna kvinna framför mig gör det typ alla andra i hennes ålder bara drömmer dom vågade. Tar steget. Det är så VITALISERANDE, hennes stil. Hon bär upp det med stolthet. Det är fan HELT fantastiskt.

Kan sammanfatta det hon har på sig: Svarta, supertajta, jeans. Så vansinnigt tajta att dom måste ha en dragkedja vid slutet för att ens kunna komma in i dom. Vidare skulle jag nog påstå att hon bär ett par skor som i alla fall SER väldigt Jeffrey Campbell:ska ut. På överkroppen har hon en svart poncho. Ser ut att vara hiskeligt dyrt, allt det där. Hon är supercool!

Dessa stunder är vackra. Dom är eleganta. Det finns något unikt över det hela. Någon som dyker med huvudet före. Jag hoppas mitt i allt detta att hon själv inte blivit så farligt hög av hybrisen för sin egen medvetenhet att hon typ tatuerat in Carpe Diem över bröstet. Hursomhelst. Kontrasten i scenen är förstås att hon är typ 50 år, kanske äldre, kanske mycket äldre. Svårt att säga med asiater (INGA RASISTISKA INSINUATIONER). Kan tänka mig blickarna hon dagligen upplever som borrar genom henne när hon går på stan.  Äh, hon BRYR sig inte. Hon är supercool!

Min initiala reaktion är fascination. Blir så hänförd av tanken och faktumet. Men just då händer förstås det galna. En dam av LIKNANDE typ sätter sig ner precis bredvid oss. Jag kan fan inte tro det är sant. Och så börjar det. Jag känner OMEDELBART hur dom båda blir som förvånade över att ses. Dom betraktar varandra med genomsyrande blick och känner igen sig själva. Dom som sin egen spegelbild. Det blir en väldigt påtaglig stämning. I bådas totalt förvåning klär dom genast av varandra med uppsynen, taggarna utåt. Letar efter sina egna fel i varandra. Det är eld och lågor. Dom släpper inte fokus under hela resan, bara fortsätter läsa och scanna av varandra från topp till tå. Det står så väldigt klart för mig då att vi har att göra med två stycken SUPERDIVOR här. Såna som typ sitter och dagdrömmer sig bort i vardagen till sina imaginära runways där dom är yngre och rivigare. Det delas ut OTALIGA mentala bitchslaps fram och tillbaka. Jag ser hur ont det gör i dom att befinna sig i situationen, där och då. Det är psykologisk krigsförning. Om dom bara kunde skulle dom fly, men stolthet kommer i vägen. Dom lider sig igenom hela resan, mitt emot varandra. Och där sitter jag på fucking frontrow och bara BESKÅDAR detta makalösa spektakel. Denna show, denna fest, skrattfest. Jag tänker tillbaka på händelsen och blir alldeles varm.