På tunnelbanan. Klev på vid T-centralen på väg hem och satte mig i stolssektionen bredvid tre stycken mörkhyade individer. Lyssnade av vad dom pratade om i brist på bättre underhållning. Det var den gamla vanliga förortsjargongen, livstomma ämnen som behandlades. Dom skiftade friskt mellan svenska och engelska med en släpande och djup artikulation. Inga rasistiska insinuationer whatsoever, men ni är med på scenen här va?
Hur som helst, en station senare går en - ganska slampigt klädd - svenskryska in och sätter sig på den tomma stolen vid dessa tre. Jag ser genast hur en av dom börjar blicka mot hennes nedre regioner och sluddrar ut nåt belåtet för sina polare om att "that's a fine woman" med en gubbsjuk framtoning. Som om hon inte skulle förstå engelska, koketterade dom med sin idioti här eller vad var frågan? Riktigt jobbig stämning att bevittna det här haveriet från sidan.
En annan av polarna tar initiativet och kontaktar svenskryskan, frågar henne: "what's up?", varpå hon svarar: "nothing is up". En liten tystnad uppstår, nästan som betänketid, innan en av kompisarna nöjt kläcker ur sig: "the sky is up!"... svenskryskan rynkar på pannan i ren förvåning och svara nästan lite arrogant: "no, the sky is dead". Och där sitter jag bredvid och ser ut som ett jävla frågetecken. Fattade precis ingenting av det som just utspelats framför mig. Försökte lista ut denna fullständigt existentiella gåta. Satt där och begrundade denna makalösa aforism. Kan nån dechiffrera vad det var dom egentligen antydde på i den här rakt av kryptiska konversation? Kunde inte släppa det där under hela resan. "the sky is dead"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar