Han öppnar dörren, den vanligtvis lakoniske gossen. Två steg fram, ett steg tillbaka. Till slut tar han sig fram. Han är där. Han har nått sitt mål; Dörröppningen som vetter mot vardagsrummet. Där inne sitter hans föräldrar, vi kan säga att dom spelar kort. För det är precis vad dom gör. Gossebarnet letar efter någonting att kasta mot golvet, han fattar ett hårt grepp om moderns (INTE faderns) strykjärn. Sen kommer det oundvikliga kastet, stenhårt. Strykjärnet åker i golvet med ett dån som hörs långt utanför muren. Föräldrarna tittar upp, chockade. Sonen ger dem en lång blick, inga ord yttras.
Pojken slänger sig mot marken, faller i hejdlös gråt. Tårar sprutar ur ögonen likt skjutna ur en kanon. Varpå han slår nävarna mot golvet och skriker; "ELSKER DERE IKKE MEG LENGER?"
Man ska inte svära för att understycka sina positiva känslor har jag lärt mig. Dock är det sällan som jag lever som jag lär. Fyhelvetesfitta vad detta var bra.
SvaraRaderaOj, tack så hemskt mycket! Det värmer, dina ord.
SvaraRadera