EN KVÄLL UNDER EN APRILHIMMEL 2007

Ryktena hade florerat ända sedan tillkännagivandet av dom två "Evenings with Peter Doherty"-spelningar. Dessa rykten matades bara på ännu mer efter att - den nu berömda pressbilden - "Doherty-Barât booze-fest" kavlades ut i media under påskhelgen. Den vittnade om något alldeles speciellt. Men å andra sidan hade rykten cirkulerat dessa två herrar om möjliga återföreningar i åratal vid den här tiden. Och det är ju precis vad dom hade varit. Rykten. Inte att tas på allt för stort allvar.

Men så.

Kvällen började i samma anda som föregående natt. Vi fick bekanta oss med en underbar uppsättning bestående av Peter på sitt absolut bästa humör i sällskap av en rad intressanta gäster. Allt kickades igång med en samling låtar från Left Hand-frontmannen Alan Wass. Efter att ha slutit upp med Wass för hans finalnummer, firade Pete av som en raket med en rad nya låtar, ibland med smygande övergångar från den ena till den andra, ibland med en liten paus mellan för att småprata med publiken och ibland bara för att snylta öl  publiken (rökning var förbjuden på plats, så han kunde inte charma till sig cigg som vanligt).

Peter introducerade sedan den legendariske Bert Jansch, och efter en duett lämnade han Jansch själv till publiken där dom bjuds på en briljant liten show, för att sen ackompanjera honom i slutet med en gripande version av "Needle of Death". Detta följdes av mer solo-Doherty, och han var onekligen i god form. Skönsjungande lyrik till tonerna av hans akustisk gitarr brusade genom hela salen. Hon tog flera gånger upp sitt munspel, men lustigt nog verkade det alltid vara fel tonart så det kom aldrig till full nytta.  

Pete har en tendens att aldrig kunna hålla sig stilla på scenen, och denna kväll var inget undantag. Han vandrade, skruvade, vek sig likt en gigantisk trasdocka och svävade omkring från sida till sida. Han tog av sig sin bredbrättad hatt för att fläkta, och när publiken uppmanade honom att hålla hatten borta förklarade han att hans hår var platt och han inte kunde slänga iväg hatten på grund av det. Peter var hela tiden väldigt charmigt, hade en bra röst i fin ton för kvällen, och visade återigen varför publiken älskar honom: han är en makalöst begåvad författare, poet, artist. Denna kväll var mer eller mindre en bekräftelse av det faktumet med en spellistan inkluderades bland annat "Killamangiro", "I Love You But You're Green", "Beg, Steal or Borrow", "Cyclops", "Back from the Dead" ... och förstås många därtill.

Pete meddelade någonstans i mitten av spelningen en alldeles speciell gäst kvällen till ära... Carlos Barât. Det gick inte att ta miste på den galna eufori som sprängdes och fick taket att lyfta. Publiken blev helt vild och kunde knappt tro sina ögon och öron. Men kvickt skämtade Pete bort det hela med ett "Nä, jag bara skämtar, vad hade ni egentligen förväntat er för tjugofem pund". En kort paus följde och man kunde höra hur suckar och skratt utbyttes i publikhavet. Peter klingade sen igång "What A Waster" och i samma stund dyker han så upp. Det var som en stund av mållös magi där man var tvungen att gnugga sina ögon och nypa armarna, flera gånger, för att att greppa att det verkligen var sant. Där stod han, i sin karaktäristiska smala kostym med tillhörande slips och hatt; Carl Barât. Formell som alltid och än en aning nervös. Pete strålade upp som en sol och publiken visste inte var dom skulle ta vägen av lycka. Dom hoppade runt och jublade så att hela byggnaden skakade. En konsekvens av Carls närvaro blev en tryckvåg bakifrån där alla fick trängas fram till bristningsgränsen för lokalen. "Hello", artikulerar Carl, och med det enkla ordet river han tillsammans med sin forne bandkollega igång en av 2000-talet allra mest klassiska timme av ren och skär magi.

Från en något tveksam version av "What A Waster" till en brusande "Time For Heroes"-allsång, började dom båda slappna av och komma in i det hela. Och framförallt började dom att ha riktigt kul. En av kvällens höjdpunkter inkluderade en serie så kallade "stopp-starter" av "Seven Deadly Sins", där dom båda dividerade huruvida takten var "ett-två-tre" eller "ett-två-tre-fyr".
 
Carl: "123, 123" Pete: "1234, 1234"
Carl: "No, it's 123, 123, we’ve gone over this hundreds of times"
 
Man kunde inte annat än bara le ikapp med resten av människorna på plats. Efteråt ledde Peter in Carl i en avskalad version av "Dream a Little Dream of Me" där han så vackert valde att påbörja låten med: "Carl, I've been thinking... " innan han flöt iväg vidare på scen. Carl inte bara sjöng låten, men kompletterade den även en väldigt söt, lite halvtöntig, steppdans. Underbart är ett bra ord för att beskriva scenen.Dom spelade sen även "Good Old Days", "Death on the Stairs", "Tell the King", "What Katie Did", "France", "Dilly Boys" och "Don't Look Back in the Sun". Carl blandade stundtals ihop orden till låtarna han inte hade sjungit på länge, och båda fumlade ibland med vad skulle komma näst, men inget av någon större betydelse, den här kvällen fick gå precis hur som helst. Svävandes iväg på en våg, av en helt hänryckande entusiasm från publiken, gav både Carl och Pete oss föreställningen av en fantastisk forntid-till-nutid - och verkade njuta på vägen.

Efter en kort annonserad paus (tillräckligt lång för en snabb cigg, uppenbarligen), klev dom åter upp på scen i en form av encore för att spela "Albion", med Carl på sång och Mik Whitnall på munspel, och "The Delaney". Pete bugade efteråt, klev av scenen och lämnade Carl med det avslutande ordet: "Tack". 

Det var en otroligt spännande och emotionell kväll. Många av oss såg något vi aldrig trodde skulle hända. Oavsett vad framtiden innebär för Peter och Carl som gemensamma artister, var kvällen underbart. Den var elektrisk och alldeles full av glädje. Och det var nu, i kväll, inte om det förflutna, inte om framtiden. Och det var mer än nog.