I min still frid. Det är lugnet efter stormen (lunchtid, typ), tunnelbanan återigen. Jag reflekterar över dagen som gått, utvärderar den kvickt genom att ge mig själv positiva tankar för det jag gjort bra, och lite skäll för det mindre bra. Som sig bör, förstås. Funderar vidare på vad jag ska laga för mat när jag kommer hem. Schematiserar dagen fast jag egentligen inte gillar scheman. Det har bara blivit att det faller sig naturligt att göra så. När jag har tid för mycket funderar jag på hur jag kan spara tid. Jag får ett plötsligt infall att göra något bombastiskt. Kanske ägna hela timmar åt matlagningen. Verkligen spendera tid i köket så länge att dofterna tränger in i kroppen. Till dess att jag osar av kryddlukt och andra exotiska världsdelar.
Jag är pragmatiskt lagd. Det skulle jag vilja påstå. Att spara tid är för mig oerhört viktigt. Därför blundar jag i min plats där på vägen hem och illustrerar ICA-affären. Hur det ser ut där inne framför mig i huvudet. Jag gör upp en plan för var alla varor jag ska köpa ligger och hur jag på det mest effektiva sättet kan genomföra handlandet. Vill bara kunna likt på tidspress hinna få med mig allt på så kort tid som rimligen är möjligt. Bara rusa in och plocka ner varorna från hyllorna ner i korgen, ta mig illa kvickt till kassan. Det ska gå fort. Spara tid. Jag kanske skulle stressa så vansinnigt att jag knappar in fel kod, och helvete det står så många i kön bakom mig som suckar och irriterar sig, och det är fel på kortet, och det är fel på kortläsare, och expediten i kassan blir också arg på mig, och nu börjar även jag sjuda lätt av irritation och ilska för att jag inte lyckas spara så mycket tid, sen kommer det en extrainkallad chef och ska hjälpa till med denna fullständigt kaotiska situation som utspelar sig, och det var visst inte extrapris på den där varan jag plockade med mig, och jag kan känna hur hela planen att spara tid raseras bit för bit, likt när man inser att man inte kommer hinna med det där planerade tåget man tänkte ta, och det är kaos på röda linjen, och man missar tåg efter tåg, och taktiken man så noga byggt upp faller i bitar, det är verkligen supertrist och jag vet inte vad jag ska göra för jag har ingen plan B. Jag har ingen plan B. Jag måste ha en plan B.
Alla refereringar till tuben, du bor i STHLM okej!
SvaraRaderaSUG KUK.
RaderaSå kan man svara på en URBOTA idiotisk kommentar som din. Det bör man väl också göra för att du verkligen, på ett primitivt sätt, ska förstå hur otroligt obegåvad den är. Jag vill dock svara så att det även ska stå så sorgligt klart för andra hur GENANT korkad du är.
Jag kiknar av skratt när någon som inte ens bor, eller rör sig, i Stockholm refererar till Stockholms tunnelbana som "tuben". Rakt av genompatetiskt. Vidare verkar du ha svårt att dra egna slutsatser, antagligen då din slutledningsförmåga med all sannolikhet är lika med noll. Du kan alltså inte ur kontexten BEGRIPA betydelsen av att jag nämner tunnelbanan som en vital del av den scen jag målar? Du kan inte det va?
Jag skäms å din målsmans vägnar som måste stå ut med den häpnadsväckande enfaldighet som du besitter.
Hahaha vilken jävla sågning
SvaraRadera"Jag kiknar av skratt när någon som inte ens bor, eller rör sig, i Stockholm refererar till Stockholms tunnelbana som "tuben""
SvaraRaderaIntressant, så stockholmare är de enda som får kalla tunnelbanan (skämtsamt eller inte)för "tuben"?
Hej Erik. Att stockholmare är dom enda som får kalla tunnelbanan för tuben skrev jag väl INTE heller. Skön slutsats. Skrev att det är väldigt fnissigt (nåväl) när folk som inte bor/rör sig i Stockholm GÖR det. Det där med slutledningsförmåga o.s.v.
RaderaHej H och tack för ditt svar
RaderaJag tror, nej jag vet att du är begåvad nog att förstå den tidigare frågan samt besvara den ändå. Men vi kan gå vidare.
Att uttrycka sig "Rakt av genompatetiskt" om en människa som skämtsamt väljer ordet "tuben" om tunnelbanan för att han inte bor/rör sig i Stockholm känns ju lite... Ja Stockholms hybris. I en diskussion jag hade i föregående vecka kom vi just fram till att de som drabbas starkast av denna typ av hybris är just människor inflyttade från småorter. Kan ju nu även vara värt att nämnas att både du och jag är det.
Vad du själv tror om denna teori är ju självfallet upp till dig, men kanske är det något att reflektera över?
/ Din Erik
vet du ens vad du pratar om här?? lägg ner bara.....
RaderaKäraste Erik.
SvaraRaderaJag tror, nej jag vet att DU är begåvad nog att förstå att allt det här bottnar i ett ironiskt överdrivet svar från min sida adresserat denne Breling. Att jag skulle reagera på ett sådant starkt sätt känns väl högst orimligt, inte sant? Kanske med en axelryckning på sin höjd, det hade varit kutym för min del. Nu kände jag dock en frestelse för att spetsa till det och gå över gränsen, för att jag fick en feeling att göra det. Jag trodde att både du och denne Breling skulle någonstans ändå förstå att jag förstå inte var seriös med mitt "påhopp". Jag har i övrigt inte hört några som helst "klagomål" på ämnet storstadshybris. Kanske har han/du/ni tolkat det på fel sätt, hela grejen. Ja, jag tror nog det.
Jag måste ändå i den här sörjan uttrycka mig en gnutta seriöst. Att gå in och kommentera som denne Breling gör känns ändå väldigt pubertalt och ja, det för mig osökt in på högstadieretorik. Men det är så klart upp till honom vad han vill säga i etern. Och jag tror ändå att både du och jag har SKONATS från denna hybris du talar om. Annars hade jag väl exempelvis inte "drivit" denna blogg under pseudonymen HETS, utan gått ut med namn och allt det där.
Men jag antar att två inlägg där tunnelbanan utgör plats för scenen blev alldeles för mycket för denne Breling att hantera. Jag tycker man ska slappna av och ta en bärs.
Med vänliga hälsningar