LIVETS TEATER

Nu ska jag berätta lite för er om fenomenet grottmänniskor. För många ett vida känt begrepp, för andra inte. Grottmänniskor finns lite varstans i samhället. För det otränade ögat kan det vara svårt att upptäcka dessa individer då dom allt som ofta gömmer sig i det öppna. Med tiden och evolutionen har dom lärt sig bemästra konsten att smälta in och kamouflera sig med omgivningen. Misströsta inte om du icke ännu upptäckt denna art, dom har en akilleshäl som brutalt avslöjar deras existens. Alkohol.

Symptomatiskt för grottmänniskor är att dom triggas och eggas i varandras närhet. Detta tar sin form allra tydligast under influenser av alkohol på varma, svettiga och slutna utrymmen. Exempelvis inne på klubben. I närheten av varandra växer och elektriserar dom i sitt sammanhang likt två överlappande vågor som fördubblas i någon slags styrka, en yttring av sin närvaro. Ryggdunkar och stenhårda highfives avlöser varandra. Det smattrar till här och där. Platta och fullständigt obegripliga hejaramsor i varandras sällskap sjungs och det skriks omotiverat. Revir markeras. "Kolla på mig! Jag känner ganska många här inne! Jag är någon här!".

Högljudda och bullriga människor som skulle må bäst av att arkebuseras på plats. Jag är inte en sån som vanligtvis vill vara den som lägger fokus och stör sig på dessa människor. Alla har sitt utrymme och vi ska trivas tillsammans, för så är det väl. Men efter en frisk fläkt av svett och svepande kommentarer lastade till bristningsgränsen med så mycket substanslös idioti som rimligtvis kan få plats i ett andetag, så blir det svårt att inte låta bli. Jag trivs inte i sådana sällskap. Jag vill distansera mig illa kvickt. Ta mig långt bort och hålla mig på ett säkert avstånd. Där kan jag då betrakta dessa livskriser projiceras på dansgolvet där dom i alla sina olika former och skepnader utspelas. Likt små marionettdockor under diskjockeyns händer.

Grottmänniskor väljer ofta att lämna förståndet hemma med samvetet. Hämmade av alkoholen går allt för sig. För att "alla andra är ju likadana", tänker dom som ett försvarsargument till sig själva. Upprepar maniskt ett slags mantra i deras obevekliga sinnesnärvaro. "En bärs, inne på klubben. En stel dans, inne på klubben. En redbull-vodka, inne på klubben. Sexuella (trakasserier) närmanden, inne på klubben". Idioter, inne på klubben. När man kan se i ögonen att dom har gett upp, här stannar tåget för er. Kliv av, eller sitt gärna kvar i bistron för resten av livet. Extrapris på räkmackan och den där ölen är ju ändå allt ni behöver.

Det sägs att 20 minuter är typ det man klarar av att ta in någon ny information. Men that doesn't really apply to grottmänniskor. Intaget av information är selektivt och har du inte i ditt framförande nämnt något rörande varken kuk, fitta, bröst eller bärs vänder dom dövörat till och går vidare i livet (anade jag lite drägel i mungipan?) till nästa skara människor, eller kanske in på toaletten. Inne på toaletten tittar dom sig själva i spegeln, men kan inte känna igen något av det dom ser. "Vem är du? Vem är du där i spegeln? Jag vet inte, men fan vad snygg!".

Vidare mot slutet av kvällen dras dom som en gummisnodd åter till varandra i kön till garderoben. Och det var visst inte slut på slentrianmässiga hejaramsor. Här kommer 20 minuter till av oavbruten salivutlösning till vänster och höger. Det är svårt för grottmänniskor att inleda samtal på ett normalt sätt. Dom blir alldeles hispiga och till sig av obehag när dom inte riktigt vet hur dom ska förfara sig i dessa långa sekunder av tystnad. Det kanske upplevs som lättast att skapa kontaktytor genom att vråla något så man syns och hörs och kan dra till sig likasinnade.

Hursomhelst.

I kön till garderoben ser jag lite annat folk också. Det är en salig blandning, vackert på något sätt ändå. Blandningen av olika komponenter alltså. Hur det tillsammans blir som ett pussel, där bitar ibland passar, och ibland inte. Där ser jag en något äldre man i, gissningsvis, övre 30-årsåldern som bestämt tränger sig före i kön. Han är en pusselbit som med våld försöker att passa ihop med andra, utan att lyckas. Hur han än vrider och vänder på sig själv klickar det bara inte till. Han lider antagligen av urbota damp och i all sin aggression och iver att få tag på sin jävla jacka först så både slår och brottar han ner en kvinna. Ett tumult uppstår och jag kan inte riktigt tro det jag ser här. Mannen har förvisso en påtaglig kvinnomisshandlar-aura, men att han bekräftar varje vidrig fördom i detta publika rum är både märkligt och förvånande. Dom små pojkarna till dörrvakter med sina luftmuskler och pseudoauktoritära kläder skiter ner sig av rädsla för att själv åka på stryk och väljer att dra undan kvinnan i konflikten och ta samtalet med henne, medan dom låter den riktiga boven (fittan) löpa vidare i livet. Det är en djupt tragisk scen som utspelar sig. Kvinnan blir upprörd över faktumet och känner sig, med all rätt, orättvist behandlad. Hon börjar gråta och grottmänniskor skrattar i bakgrunden.

Men den där mannen. Det var något bekant över honom. Hans sätt att vara. När han insett att han gjort något kontroversiellt och radikalt i stundens hetta. Efter att han greppat tag i sin jacka, ger han kvinnan och omgivningen en slags tuff blick för att visa att han inte bryr sig om vad som just har hänt. Han ville spela oberörd och cool där. Men precis som när klassens mest nervöse skulle hålla en kort presentation om ett arbete på högstadiet och försökte att inte visa sin rädsla genom att låtsas som ingenting, så kunde man även här se det sorgliga under ytan. Precis här som då. I tystnaden hörde vi ändå alla hur läppen darrade. Och mannen är ändå bara en av alla andra inne på klubben. En av alla andra skådespelare som får sina manuskort skrivna av systembolaget. Under inverkan av alkohol försvinner empati och sympati. Här krävs ingen audition eller talang. Inne på klubben har alla en roll i livets teater.