XAVI

Det Barcelona visade upp igår mot Real Madrid i el Clásico var höjden av pinsamhet. Spelarna på planen mer eller mindre pissade sina supportar i ansiktet. En stor besvikelse efter så höga förväntningar. Barcelona var inte bara märkligt tafatta och sörjiga, dom var rakt av apatiska.

Debatten är sedan tidigare känd. Det har länge diskuterats vem som egentligen betyder mest för Barcelona. Vilken spelare som utgör skillnaden mellan vinst och förlust. Vem det är som definierar detta Barcelona, tidernas bästa lag. Och det har aldrig stått så sorgligt klart vem det är som igår.

Xavier Hernández Creus. Denna mästare, detta geni. Barcelonas pulserande hjärta. Den så till skyarna hyllade mittfältsmotorn som spelade sitt 30:e el Clásico var igår inget mer än en skugga av sitt forna jag. En tyst skugga som igår fick uppleva hur det känns att vara bunden. Bunden av trådar likt en marionettdocka under Mourinhos taktiska fingrar. Bunden av fysikens lagar som begränsade honom från att spränga gränser och hitta nya oupptäckta vinklar. Något som annars alltid varit hans signum. Xavi fick uppleva hur det är att vara oförmögen att röra sitt fritt, oförmögen att göra precis som han vill. En ovanlig känsla. Bunden av dessa regler och lagar, men möjligtvis mest bunden av sin egen storhet. Och på ett moln satt nog Newton och smålog i himmelen.

Xavi var rejält avgränsad i sitt spel och vi kunde alla höra hur maskineriet krackelerade under tyngden på hans axlar. Det var en ovanlig syn. Ovanlig till den grad att det inte gick att tro på det som utspelade sig. Det var inte Xavi vi såg igår, det var någon annan. En håglös varelse chockad över att passningarna inte kom fram till rätt adress. Chockad över att Messi inte lyckades luckra upp Real Madrids Chelsea-täta försvar. Chockad över att bästa kompisen Iniesta inte lyckades bryta igenom på kanten som han så bäst vet hur man gör. En chockad legendar på mittplan, mitt i händelsernas centrum.

Med hela världens genomsyrande blickar riktade mot sig blev Xavi igår decimerad till blott en liten pojke. En liten geléfriserad pojke, som blev lämnad ensam. Lämnad ensam att försvara den så länge ointagliga borgen Camp Nou. Borgen han kallar sitt hem. Vars bakgård han kallar La Masia. Där han växt upp och vet allt ut och in, hur varje grässtrå ligger. Där han föddes, där han vill dö. Igår föll allt samman. Igår blev han övergiven av alla. Ensam och förvirrad. Och han hade inte en aning om vad han skulle ta sig till.

Igår var Xavi för första gången vilsen.