Jag antar att många, om inte all, "Cules" känner en enorm tomhet just nu. Möjligtvis är den smärtsamt lik den jag kände när Federer torskade mot Nadal, Wimbledon 2009. En iskall insikt om att här tar det roliga slut, här stannar tåget. Efter år skamligt bortskämda med mål, segrar, klassiska matcher och titlar är det nu slut. Äventyret är över för den här gången. Pep har styrt skutan till vägs ände och längre går det inte att komma, hur mycket ni än passar runt bollen i sidled och försöker och försöker och försöker. Inte ens planetens, kanske genom tiderna, bästa spelare ensam med bollen från elva meter kunde ändra på den saken.
En epok har gått i graven, så är det. Hur svårt det än må vara att acceptera. Det är nog oerhört tufft att ens försöka smälta förlusten så här tätt inpå. Det kanske kommer dröja några dagar. Kanske tar det veckor, månader, år. Ni vill säkerligen bara sitta tysta nu och kontemplera i frid. Försöka begripa, försöka förstå vad som gick snett. Hur denna katastrof kunde tillåtas. Den här knocken kommer ta tid att bearbeta, den saken är säker. Det är en förslut på flera olika nivåer och i flera led, inte bara en utebliven Champions League-final. Denna förlust är av större magnitud. Den är första brickan i den dominoeffekten som följer, efterskalvet av en jordbävning. Och det är kanske därför det svider extra hårt i bröstet just nu.
Till slut blev Barcelona för stora för sitt eget bästa. När inte ens Real Madrid längre kunde spela sitt eget spel för att vinna så har något gått fel. När enda vägen till seger för motståndarna till slut blev att backa hem och ta in spelarbussen framför eget mål så var det ingen annan än fotbollen som fick lida mest av alla i slutändan. Det blev inte längre kul att kolla på när Barcelona spelade. Det var inte ens längre fotboll som spelades. Det var istället någon konstig spansk version av "ryssen" (eller "pricken" som vissa kallar det), och det har ingen av oss betalat för att se.
Jag funderade en del efter matchen mellan Real Madrid och Bayern München. En match mellan två lag där inget är så pass överlägset och dominant att det andra fullständigt är tvunget att passa om hela sin ideologiska fotbollsfilosofi. Här hade vi istället två lag som trodde tillräckligt mycket på sig själva för att våga anfalla, ta risker och framför allt spela publikfriande fotboll åt båda hållen. Det resulterade i en av årets, enligt mig, bästa matcher. När balansen lagen emellan är utmärkt avvägd. När ingen fruktar att få behöva jaga boll i 90 minuter framför eget mål. För det är inte det vi vill se, det är ju verkligen inte det vi vill se.
Ikväll dog FC Barcelona. Tror ni mig inte? Läs det igen. Säg orden för er själva. Ikväll. dog. FC Barcelona. Ikväll visade Chelsea, med hjälp av Real Madrid, att inte ens dom starkaste överlever till sist. Med en defensivt strukturerad och kompakt fotboll dödades hela tron på den spelidé som fört fram Barcelona genom så många fantastiska och framgångsrika år, om än så bara för en stund, så dog den. Chelsea visade att Barcelona inte är omöjliga att besegra, inte ens på Camp Nou. Inte olikt när en viss Nadal visade att Federer inte var omöjlig att besegra, inte ens på gräs.
Det är hög tid att bygga om nu för Barcelona. Låta det sista förtvivlade ropet eka ut över staden i natt. Sörja klart och låta dom sista tårarna falla i den förlåtande vårnatten för att sen börja hamra på den nya epoken i gryningen. Den som ska ta klubben mot nya höjder återigen.
En vis man sa en gång att det är först när man ger upp som det blir något nytt. När man släpper taget tar man steget. Jag vet hur ont det gör när hoppet dör men askan är den bästa jorden, även fast du inte tror det. Du kommer födas och dö, och födas igen. Så länge du har fotbollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar