Adam Beyer. Drumcode. Hörlurar. Hade jag bara ätit godis så hade säkerligen även den skålen legat framme. En helkväll så nära dansgolv och rödtjut man bara kan komma, men ändå mil bort. Beyer, med sin engelska som för ett otränat öra mest liknar svengelska. Ni vet den där släktingen, han som kör traktor och aldrig tänker studera vidare på grund av att matematik är svårt. Han. Han som sitter mitt emot vid julbordet och berättar någonting ointressant om ingenting. Du håller med. Svengelskan.
Beyer, vars toner blir min guidebok. Ett högerben som rycker till, en känsla som föds & dör & återuppstår någonstans mellan första och fjärde flaskan. Vilka jag öppnat med tänderna. Jag vill vara - om än för en sekund - vara den där avlägsna pysslingen. För att passa in i min egen värld, där jag i mitt virtuella paradis leker mannen med framtoning. Han som ser cool ut utan ett par fejkade Ray Ban. Eller med, för den delen. Han som tar mig utanför dörren, via ett samtal mellan svarta skators bevakade ledningar. Samme man visar sedan sitt rätta, pojkaktiga jag i samma stund som denne maskopi-inspirerade vekling stöter på patrull i form av mänskligt liv utanför porten.
Södermalm blir genast mycket större, världen mörkare och solglasögonen åker ner i fickan. Det vågade draget att prova frisyren åt fel håll är inte längre vågat. Enbart dumdristigt. Det är inte solen jag ser, månen har lurat mig än en gång. Jag har ingenting att göra där, dit jag ska. Festen som jag bara var tvungen att finna mitt nya jag på. Jag är på väg mot fel fest. I dag ska jag bara sitta hemma, studera väggarna och spela TV-spel. Och jävlar vad härligt det kommer bli. Glad påsk, Haris!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar